Bor i ett rum stort som mina foraldrars koksbord.

Jag som trodde det skulle bli lungt och skont att fa borja helgen med att lyssna pa vagorna, vandra bland de sma husen och lara mig vagen hem, men icke. Tidigt pa fredag morgon vacker Jimmy mig och sager att hans slakting dott, och vi sitter saklart pa nasta buss tillbaka till Dar es Salaam.
Val hemma hos hans broder i Sinsa, blir det en hel del skaka hand, "pole" "shikamoo" "habari" "mambo" och saklart mat. Jag har aldrig sett sa mycket ris i hela mitt liv. Samt de aldre som forde bok pa hur mycket slaktingarna och vannerna bidrog med i pengar till begravningen. Det blev en lang dag, och jag somnade utmattad efter att ha masta suttit med alla kvinnor och pratat, pratat, pratat. Sjalvklart fattade ju jag bara halften, sa jag satt tyst och nickade.
Igar var det begravning, och det var kyrka pa morgonen, sen mer ris och sen nagot konstigt. Avsked av den doda i huset. Jag vet inte men, jag ser det som en liten regel att inte ta in doda manniskor i huset. Jag flydde och latsades att jag sett honom. Det blev mer prat, hysteriskt skrikande fran en prast och folje till graven dar karlarna hjalptes at att fylla den med jord. Sen skulle det tas bilder pa alla framfor graven, vilket var sa sjukt att jag masta skratta.
Skamt a sido sa ar det alltid lika djupt kanslosamt nar nagon dott. Manniskorna har vet pracis hur det gar till, for de gar pa begravningar stup i kvarten, jag kande mig utsatt och hjalplos. Men Jimmy har tex forlorat 2 nara slaktingar den senaste manaderna, av insidenter som bara maste handa i Tanzania, jag har forlorat tva under hela min livstid.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0