Hakuna matata.
Mina eftermiddagspass pa The Center borjar alltid vid olika tider, vilket ar tur. Igar vaknade jag och upptackte att jag ville krakas, kom pa att jag bara atit annans till lunch och var darfor, markte att jag var sen och skulle slanga pa mig klader, men allt utom en kjol var lag i vatten for Jimmy bestamde sig att antligen ta itu med den. Kjolen visade sig vara trasig, och jag fastnade i den. Hoppandes omkring for att forsoka fa av mig den i panik. Jimmy brottode ner mig och forsokte laga, men det visade sig att saxen var det enda ratta. Jag lugnade ner mig, hittade en kanga och sprang till the Center, en timme sen. Visade sig att ungarna annu inte kommit och att jag egentligen var tidig. Jag pustade ut och kollade nar Saidi hackade fram en skulptur.
Hur mycket oreda det an ma ha varit innan jag kom ivag, loste sig nar jag gick darifran. Leendes och lycklig over att barnen faktiskt forstatt vad jag lart dem! Grammatik dessutom, som jag knappast kan sjalv! Hoppandes hem av lycka somnade jag utmattad i vart lilla rum.
Ikvall kommer Zara! Ska bli kul att fa prata svenska, hoppas jag kommer ihag hur man gor.
Kazi.
Det var ungefar 30 ungar mellan 2 och 7 som langt ifran satt snallt pa bankarna. Det skreks, sjongs, grats, slogs och sprangs omkring. Tva modiga amerikaner stod redan vid svarta tavlan och raknade. 1,2,3 ar inte sa latt alla ganger. Senare kom vi till A,B,C vilket var omojligt.
Som ny satte jag mig pa en bank for att forst bara observera, se vad jag gett mig in pa, men fick genast en svarm barn runt mig. Alla ville ha sin bit av karlek. Eftersom det ar ett center for Street Children, ar det inte alltid sa bra forhallanden de kommer ifran, sa det ar bara att dela med sig av det man har. Kanske bara ar jag, men nar tararna rinner pa en unge, tycker jag att den fortjanar lite omtanke, oavsett. Speciellt nar man vet vad som kan vanta dem nar de kommer hem.
Jag kommer nog klara det, jag ar inte radd.
Ska tillbaka nu klockan tre (saa tisa) och vara med lite aldre barn, se hur det gar.
Lycklig.
Och zara kommer pa fredag.
Och som vanligt ar jag helt freakt out.
Kama Kawa in Bagamoyo
Jag vet inte vad jag ska beratta om mitt liv just nu, forutom att det ar sa varmt i rummet att jag haller pa att svettas bort. Det finns inget vatten, sa jag kan inte dranka mig med en hink over halet i marken. Men helt arligt bryr jag mig inte, kanner mig ovanligt tillfreds och ser det inte som konstigt langre att det inte finns vatten. Eller att det kryper myror over hela mig nar jag forsoker sova.
Eller att det bor en ratta i taket som alltid bestammer sig for att komma fram nar jag ar sjalv och hoppar till. Jag har dopt honom till Matatiso. Vilket ar ett perfekt namn, namligen problem pa kiswahili.
I onsdags var vi inne i Dar pa Alliance Francaise och sag pa kultur. Swahili Blues stod pa schemat, men det jag blev mest imponerad av var Masai Blues. Det var tva Masaier dar som sjong sitt traditionella, eller lat sina traditionella laten, till vanliga bluestoner. Lat hur bra som helst! Och det var sjukt roligt att de sprang fram och hoppade mitt i allt.
Nu ksa jag ga och hitta ett jobb.
Bor i ett rum stort som mina foraldrars koksbord.
Jag som trodde det skulle bli lungt och skont att fa borja helgen med att lyssna pa vagorna, vandra bland de sma husen och lara mig vagen hem, men icke. Tidigt pa fredag morgon vacker Jimmy mig och sager att hans slakting dott, och vi sitter saklart pa nasta buss tillbaka till Dar es Salaam.
Val hemma hos hans broder i Sinsa, blir det en hel del skaka hand, "pole" "shikamoo" "habari" "mambo" och saklart mat. Jag har aldrig sett sa mycket ris i hela mitt liv. Samt de aldre som forde bok pa hur mycket slaktingarna och vannerna bidrog med i pengar till begravningen. Det blev en lang dag, och jag somnade utmattad efter att ha masta suttit med alla kvinnor och pratat, pratat, pratat. Sjalvklart fattade ju jag bara halften, sa jag satt tyst och nickade.
Igar var det begravning, och det var kyrka pa morgonen, sen mer ris och sen nagot konstigt. Avsked av den doda i huset. Jag vet inte men, jag ser det som en liten regel att inte ta in doda manniskor i huset. Jag flydde och latsades att jag sett honom. Det blev mer prat, hysteriskt skrikande fran en prast och folje till graven dar karlarna hjalptes at att fylla den med jord. Sen skulle det tas bilder pa alla framfor graven, vilket var sa sjukt att jag masta skratta.
Skamt a sido sa ar det alltid lika djupt kanslosamt nar nagon dott. Manniskorna har vet pracis hur det gar till, for de gar pa begravningar stup i kvarten, jag kande mig utsatt och hjalplos. Men Jimmy har tex forlorat 2 nara slaktingar den senaste manaderna, av insidenter som bara maste handa i Tanzania, jag har forlorat tva under hela min livstid.
Forandringar.
Det blir ett rum i ett hus som delas med 4 andra familjer, swahilitoa och en vattenkran pa garden. Rummet malas nu om sa att det inte ska likna en grotta allt for mycket och jag har inhandlat Shoppers halva lager av mosquito repelents and insectsprays. Jag vagrar fa malaria pa kopet.
Det jag nu vill ha ar en cykel med en kedja som inte gar av om man cyklar for fort, sa att jag kan ta mig runt. Finns nagra hotell med pool och sen har man ju havet runt knuten. Barer i sma hemmabyggda kiosker och ganjarokande rasta-kostnarer overallt.
Jag har inte sa mycket emot att bo som jag kommer gora eller inte ha nagot att gora, det brukar ofta resultera i en kreativitet. Jag kan till exemple sitta i ett konstnarsstand och hjalpa till att virka mossor, det ar ju nagot jag ar bra pa. Men det ar just det att nar jag blir sugen pa choklad maste jag aka 2 timmar, och spara den finns inte pa tal, for jag har inget kylskap. Undra om det finns nagot overhuvudtaget i mitt grannskap. Mamma mia.
Jag kan flyga. Jag ar inte radd.
Funderingar.
Haromdagen nar jag tog dalladallan hem delade jag en halv kvadratmeter med 4 tjocka karlar som alla ville gifta sig med mig. Inte just med mig, utan vilken mzungu-tjej som helst, egentligen. Jag ljog och sa att jag var gift, men skamm den som ger sig. En av mannen fragade om jag hade en yngre syster... tack for det. En aldre svarade jag och hans svar var "So how shall we do this?", forlat Lina, jag tror jag gifte bort dig pa bussen.
Igar fyllde Gladness 24 sa jag kom dit med en lada kakor och soda. Det var trevligt, saklart kom vi dit pa swahili time, 2h senare, men lika glad var hon anda. Hemma skulle jag ha blivit halshuggen.
Hej
Igar var jag och Gladness pa bio och sag Sherlock Holmes, den var bra! Nar jag vantade pa Gladness satt jag pa ett bildack bredvid en masajpojke. Han fragade hur gammal jag var, "Ishirini" sa jag och hela hans ansikte lystes upp i gladje. Hur gammal ar du fragade jag tillbaka "19" sa han och jag forstod fortfarande inte hans gladje. "Da kan ju vi skaffa barn!" Utbrister han tillslut. Hur i hela friden drog han den slutsattsen?!
Idag har jag vandrat omkring och inte gjort mycket alls. Precis som det ska vara i Tanzania. Jag vantar fortfarande pa att en kompis ska komma tillbaka fran Zanzibar sa att vi kan aka till Bagamoyo och kolla pa ett jobb och rum till mig. Om han inte kommer imorgon tanker jag nog planera att vara turist i Karriakoo och se hur lange det gar innan min telefon blir stulen. Living on the edge.
Ett helt nytt ar!
Bussen tog oss till sodra Zanzibar dar vattnet ar turkost och delfiner hoppar. Festivalomradet var stenigt, och vart talt lutade. Det finns ingen strom pa hela Zanzibar, sa det var 40 grader och inget kallt att dricka. Men nar generatorn slogs pa vid 4, var det bara fritt fram att begrava sig i kalla drycker. Aven vattnet maste pumpas for hand, sa man fick hoppas att det skulle ga och spola toaletten.
Det var i alla fall sjukt harliga artister, och ett gastframtradande av Mzungu Kichaa! Jag har inte haft sa roligt pa lange och det avr det perfekta sattet att valkommna det nya aret!
Nu haller jag pa att smida nya planer for resten av min vistelse, sa hall till godo. Jag ska gora nagot med mitt liv.
